Men ikväll kände jag att det behövdes ett inlägg. Efter dessa 2 månader borde alla läsare sedan länge försvunnit. Alla ni som läser detta kan därför kalla er något utöver andra. Mest troligt kommer ingen läsa det här men det spelar inte mig någon roll.

Jag har aldrig förstått mig på söndagar. Vissa älskar dom, andra hatar dom. Jag bryr mig inte. Söndagar är bara en dag precis som alla andra. Precis som en tisdag eller onsdag. Inget har förändrats. Att vara ledig en hel dag tycker många är skönt. Många ser helgerna som en magisk tid där dom kan göra vad som helst. För många är helger synonyma med frihet. För mig betyder helger många timmar av ingenting. Många, långa timmar av ingenting. Vad gör man en hel dag då inget känns intressant, då inget känns meningsfullt? På vardagarna behöver jag inte tänka på sånt. Då har jag trots allt något ja måste göra. Jag måste gå i skolan. Skolan är min fristad även om jag inte jobbar på lektionerna. Att ha tråkigt på skolan är ingenting jämför med att ha tråkigt hemma. Särskilt när man minns hur man tidigare känt att man haft för lite tid.