Här var det inget snack om vem som skulle diska ikväll.
I väntan på att resten av familjen ska äta klart så jag kan diska så smygs ett blogginlägg in.
Har mått skit i veckan men inte på det hopplösa fina melankoliska sättet. Mer på det karaktärsbyggande sättet som faktiskt leder någonstans. Emobarn, take notes.
Takfläkten i rummet jag sitter i får ingen ström men snurrar likt förbannat. Det spökar minsann.
Mitt största problem med bloggande är att hitta ett ämne jag kan skriva en tillräcklig mängd ord om. Det behöver nödvändigt inte vara något spektakulärt eller särskilt intressant. Jag måste dock göra det intressant. Det finns många typer av bloggar, nichébloggar som fokuserar på ett speciellt ämne ex: Film, mode etc, livsbloggar där personer inte gör annat än intalar sig att läsare faktiskt är intresserade av vad som händer i deras liv och många fler. Vad för blogg vill jag och Pontus att det här ska vara? Det är trots allt Kalawesome 2.0 vi har att göra med. Pånyttfödd, som Jesus fast vi inte behövde ligga i en grav i 3 dagar. Vi skrev bara inget på ett drygt år. Vad vill jag göra med den här bloggen egentligen? Jag vill ha ett plank som jag kan tejpa fast mina tankar på. Åtminstone dom som jag känner att världen kan ha någon nytta av.
PS. Alla iPhone 4 ägare, vårat tryck finns nu som mobilfodral på Tshirt-store. Det är inte bara ett skydd, det är fanimig det snyggaste skyddet på marknaden. Stay safe, använd skydd!
//F
│
Gissa vem som har mindre kul under mumtimedialektionen? Och alla skiljetecken sitter p[ andra st;llen. Och jag har inga svenska bokst;ver.. Tv[ punkter ;r starkare ;n ett utropstecken.
//F
It's dangerous to go alone, take this!
Sa snusmumriken och räckte batman en smörgås.
Jag är banne mig söndertrött efter en heldag av efterrätter. Har minsann lyckats äta både brownies, banankaka och citronmarängpaj. Uppsamlingsmöten för utbytesstudenter är kanske inte så tokigt ändå.
En dag full av äventyr där jag fått prata svenska vilket jag saknat något fruktansvärt. Tyvärr blev min väska mer än lite vattenskadad och nu ligger den på mitt golv och skäms.
Vecka 3 av något mer börjar imorgon. Men inte ska man räkna veckor, sådan är för folk som känner sig pressade att veta när saker och ting händer. Något jag skiter i just nu. Jag går på magkänslan och struntar i saker jag inte känner för att göra. Tex festa och se människor jag redan inte gillar hemskt mycket bli ännu värre och göra oanständiga närmande fastän dom vet att jag inte är intresserad. Föll ner i misantropins dal för några dagar sedan och jag tror att jag börjar skymta jämn ingentinghet framför mig. Bara för att ramla ännu djupare nästa gång. Whoop whoop saker smakar beskt i mitt sinne.
//F
Skrivmarskin, du kommer att behöva en
Det finns en lång lista på saker jag helt plöttsligt behöver. Längst upp är ett packe cigg. Eller en limpa cigg.
Kvällsfika. Foto: Lovisa Johansson
Som vi ser ut....
Tur att man har fina vänner. Vad skulle man annars göra?
Pontus, vems är whiskyflaskan?
Förväntas jag skriva någonting? Jag vet inte, jag gör det ändå.
Pappa hade en kamera när jag var liten. En stor analog systemkamera. Jag sprang runt i huset och fotograferade saker med den kameran. Kameran gav ifrån sig ett distinkt klick-ljud varje gång man tryckte på avtryckaren. Det var roligt, fast jag visste att inga bilder togs då det inte fanns någon film i kameran. Idag, säkert tolv år senare är situationen densamma. Fast jag är större och betydligt klumpigare. Jag springer runt i huset och låtsas fotografera saker med den nya kameran jag har köpt. Fast jag vet att inga bilder tas. Nu saknas det däremot film i kameran för att jag inte har råd med film och inte för att pappa inte vill slösa film på mig. Eller okej, situationen är densamma. Jag är bara större och klumpigare.
Pappa hade en kamera när jag var liten. En stor analog systemkamera. Jag sprang runt i huset och fotograferade saker med den kameran. Kameran gav ifrån sig ett distinkt klick-ljud varje gång man tryckte på avtryckaren. Det var roligt, fast jag visste att inga bilder togs då det inte fanns någon film i kameran. Idag, säkert tolv år senare är situationen densamma. Fast jag är större och betydligt klumpigare. Jag springer runt i huset och låtsas fotografera saker med den nya kameran jag har köpt. Fast jag vet att inga bilder tas. Nu saknas det däremot film i kameran för att jag inte har råd med film och inte för att pappa inte vill slösa film på mig. Eller okej, situationen är densamma. Jag är bara större och klumpigare.
En första uppdatering från landet på andra sidan havet
Gah i helvetet för min faiblesse för tv-rollspel. Man blir alltid på lite dåligt humör när nästan 2 timmar speltid försvinner mot det sista hindret. Men nu ska jag inte nörda in mig på tv-spel eftersom jag trots allt är i de förenta staterna och något intressant borde finnas att säga.
Men jag vet inte vad riktigt. Familjen jag bor hos är störtsköna fast min ärade värdbror från tyskland går mig lite på nerverna, varför? Det tänker jag inte gå in på. Det bygger spänning att inte veta har jag hört. Sena middagar och värme som hindrar dig från att njuta av naturen. Förhoppningsvis höstas det snart så jag kan börja ta mig ut.
Skolan började i onsdags. En vecka senare har jag en ungefärlig bild av vad som pågår. Lärarna vill ha auktoritet genom att kallas Mr. eller Ms. [efternamn] men låter eleverna mer eller mindre leka rövare. Lektionerna är enkelt som soppnudlar och de elva timmarna från jag vaknar till jag kommer hem flyger av någon anledning iväg.
Men det får räcka för tillfället. Vad vill våra (teoretiska) läsare veta?
Men jag mår bara fint och det är alltid något.
//F
Elizabeth! It´s Alive!
