Att blåsa nytt liv i gamla projekt från tidigare episoder i mitt liv är något som faller mig i andan för jämnan. Anledningen till varför dessa projekt aldrig får ny glöd är därför att jag vet att intresset snart svalnar av. Inga tecken tyder på att denna gång kommer vara annorlunda på något sätt.

För snart 7 år sedan slog jag och Pontus Hedenström upp portarna för denna blogg. Under de tre åren som den var (mer eller mindre) aktiv hann vi med mycket. Vi tryckte bland annat upp tröjor med oss själva som motiv. Ett motiv som vi senare kom att sälja till T-Shirt Store. Vi dokumenterade våra liv och funderingar. Något som var väldigt välbehövligt under tonåren som tyvärr är en jobbig period för många.

Det senaste inlägget skrev jag sittandes på andra sidan jorden hemma hos min värdfamilj i Kentucky. Väldigt många saker har hänt sedan dess. Många tråkiga men framförallt många bra och trevliga saker. Projekt har påbörjats och sedan fallit i glömska, sinnet och livssituationen har utvecklats och vi har båda trädit in i vuxenlivet med varierad lycka. Många människor har passerat in i ens vardag och lika många har vandrat ut ur den. Umgänge är ack så förgängligt, speciellt i perioden efter gymnasiet då människor sprids över samhället och världen som torra höstlöv som dansar i vinden.

Detta hände tyvärr mig och Pontus för lite drygt två år sedan. Han flyttade bort från hemstaden och således blev vårat redan rätt sporadiska umgänge näst intill obefintligt. Ett tragiskt öde för en vänskap som kommit med så mycket gott genom åren och som hjälpte mig när saker var som jobbigast.

Medan vi fortfarande gick på gymnasiet kändes det som att jag kunde förlita mig på honom och veta att det fanns någon som höll koll på en när livet kändes kaotiskt. Jag vet dock att jag ofta var rätt frånvarande och inte alltid bidrog med samma stöd.

Vi var och är så väldigt olika men hittar trots det alltid gemensamma knytpunkter. Under åren sedan han flyttade kan jag nog tyvärr räkna våra möten på ena handens fem fingrar men oavsett hur lång tid som gått så har känslan av vänskap inte förändrats. Jag blir alltid glad av att se honom och han verkar glad över att träffa mig. Det finns en känsla av trygghet av att träffa Pontus. Som att trots att livet förändrats på de flesta sätt sedan tre år tillbaka så kan man känna att man fortfarande är sig själv och att man helt enkelt bara växer sig till ett större och starkare träd utan att för den delen förändra på kärnan som finns där längst inne.

I augusti detta år hittade vi ett nytt gemensamt intresse i onlinespelet Rocket League. Jag minns väl min förvåning när Pontus frågade om jag var intresserad av att spela det och jag är väldigt glad över att jag tackade ja. Under några veckor spelade vi med jämna mellanrum och skrattade, skämtade och funderade över livet på ett sätt jag inte kunnat göra på mycket, mycket länge. Det var lite som att dra på sig en gammal stickad tröja som man trodde att man hade tappat bort. Det var en välbekant känsla av värme som ytliga universitetskontakter inte kunnat fylla mig med under de senaste åren.

Men livet förändras ständigt och även jag har nu flyttat från hemstaden. Lyckligt nog till samma stad där denne herr Hedenström residerar. Förhoppningsvis betyder det att vår framtida kontakt inte kommer bli lika oregelbunden som den varit.

Jag skriver detta meddelande för att jag vill berätta för världen att jag tycker att Pontus Hedenström är en väldigt fin människa som förtjänar en sentimental text på en död blogg.

Tack för att jag har haft äran att få vara din vän under dessa år och jag hoppas att jag får fortsätta vara det ett bra tag till.

En skål till herr Hedenström!

Må han leva!

//F